Uppdaterad senast 20220104

Har du fler uppgifter?

Kontakt: karin@kvarnabo.eu

Kvarnabo foto Claes-Göran Åberg

Kvarnabo, mitt föräldrahem, ca 2013.                 Foto : Claes-Göran Åberg.

Jag hade tur i lotteriet om vem som blir ens föräldrar.

Herbert Hermansson

f. 22 nov 1917, står felskrivet i kyrkoböckerna

där det står angivet den 29 nov, 

d. 31 oktober 2013 


gift pingstafton 23 maj 1953 med

Sigrid Svensson 

f. 1927 - från Norrebo.


Deras barn är

Karin (1955 - )

Arnold (1959 - )

Per-Åke (1966 - )


De träffades 1948.

Förlovade sig 1949.

Gifte sig 1953.


Herbert och Sigrid bodde i hennes föräldrahem i Norrebo från giftermålet, fram till dess de flyttade till Kvarnabo 1958.

Herbert arbetade som metallarbetare på Bröderna Liljas Metallvarufabrik hos svågern Thure Lilja (gift med Mildris) och drev gården på morgnar, kvällar och lördagar som ”månskensjordbruk".


Söndagen, vilodagen, helgades i Kvarnabo.


Boningshuset, byggt 1909,

renoverat 1957 – 58,

1964 – 65, av Herbert Hermansson.


När jag frågade pappa vad han skulle önskat att han blev om han inte varit metallarbetare, så svarade han: 

- Snickare.


Och han kunde verkligen bygga. På huset, brygghus, en helt ny ladugård, garage, maskinhall osv.

Sigrid är utbildad hemsyster vid Karlskoga Folkhögskola och arbetade som det i Värnamo fram till giftermålet.

Hon var hemmafru när barnen var små och bakade ostkakor och sålde till dem som hade kalas.

Sen arbetade hon som vårdbiträde/undersköterska på ålderdomshemmet Bäckgården.

Ibland ryckte hon in som kokerska och lagade maten till hela Bäckgården.


Till 1973 fanns det fortfarande mjölkkor kvar på gården, men när mjölkhämtningen förändrades från kruka till tank, så blev det omöjligt att behålla dem. I stället blev det amkor och ungdjur.



1917

Pappa föddes 22 november men i kyrkboken står det fel.


I familjen har vi alltid firat pappa den 22 november.

För oss var det självklart att på hans gravsten skriva den 22 november och inte den 29 november som i allla officiella papper. Det lär förbrylla släktforskare i framtiden.


Pappa trodde själv att det var någon slarvig präst eller kyrkoskrivare som skrivit fel och glömt svängen så en tvåa blivit en nia.

Sigrid och Herbert med alla barn och barnbarn 2003.

Sigrid, Arnold, Karin, Herbert

Familjen Hermansson

Herbert på jobbet

Herbert Hermansson vid putsmaskinen

Bröderna Liljas Metallvarufabrik.


Bilden från 1970-talet.

När pappa gick i pension så fick han putsmaskinen i present med sig hem.


Han började där redan på 1930-talet.


Från början delade han sin tid mellan fabriken och att hjälpa sin far Herman hemma på gården och i slakteriet.


Han gjorde beredskapen i Eksjö och sen i mitten av 40-talet var han på metallfabriken på heltid.


När morbror Lasse började på fabriken 1946 så var pappa redan där på heltid. Han nitade bl a fönsterbleck på "andra våning", men sen blev det putsen på heltid.


Han pensionerade sig först på deltid och sen på heltid från 63 års ålder 1980, så han var säkert på fabriken i ca 45 år.

Bygger ny ladugård 


1976-1977

1976-77 bygger Herbert ny ladugård i anslutning till boningshuset. (Klicka för artikel).


- Ritningen fanns bara i mitt huvud, men det Blev ungefär som jag hade tänkt mig, berättade Herbert.


Först högg han skog 7 – 8 år innan bygget, sågade till virke och lät det torka. Det sågades delvis i Gnosjö och delvis i Hillerstorp för att det skulle få rätt längder.


Sen murade han grunden 1976, och året därpå tog han ledigt från fabriken och byggde.


Det enda han var tvungen att ta hjälp till var elinstallationerna för att de skulle bli godkända.


Han konstruerade också en sinnrik anordning för att korna skulle bli lösa fort om ladugården skulle börja brinna. Bara han drog en sprint så lossnade alla kornas bindslen och de lättare skulle kunna ta sig ut.


1981

rev Herbert den gamla ladugården som byggts redan 1855. Det gamla svinhuset rustades dock upp en aning och står kvar.


När den gamla ladugården revs så togs en gammal dörr tillvara som Herbert visste var den låg, nämligen på rännet. Den var gammal med skotthål och har sin egen historia efter ett anfall av rövare på gårdens invånare.


ca 1981 – 82

fanns det amkor på gården.

ladugård

Ladugården stod klar 1978. Senare byggdes växthus på gaveln och där odlades vindruvor.

Mina bröder

Arnold och Per-Åke


1990

Arnold och Per-Åke Hermansson tar över gården och systern Karin blir utlöst. Föräldrarna bor kvar.


1991

Får kommer till Kvarnabo för att ängsmarkerna ska hållas öppna.


2009

återskapas den gamla dammen och ängarna läggs under vatten nere vid ån. Eu-bidrag ges för att återskapa dammen som fanns där när Kvarnabo hade husbehovskvarn. Se länk till "Damm byggs igen".


2012

byts taket på huset.


2013

I mars flyttar Sigrid och Herbert från Kvarnabo till Rosendal.


2013

31 oktober avlider pappa fridfullt i sin säng på Rosendal med oss vid sin sida. Tre veckor innan sin 96-årsdag.


2015

Nuvarande boningshuset och en tomt där gamla boningshuset låg avstyckas av lantmäteriet.

Vi tömmer föräldrahemmet på inventarierna.

Per-Åke och Karin börjar renovera boningshuset.

Arnold ansöker om förhandsbesked för att bygga ett mindre hus på tomten där gamla huset låg.

I augusti halkar jag och bryteter ben på tre ställen när vi ska fiska kräftor i dammen.


2016

Per-Åke och Karin renoverar huset.



Arnold Hermansson

(1959- ) gifte sig 20 juli 1985 med Annelie Gustavsson, Stråkeved,

De har tre barn. Annie, Andreas och Agnes.


Per-Åke Hermansson

(1966- ) gifte sig 19 augusti 1989 med Karin Uthas, Brandstorp.

De har tre barn. Fred, Josef och David.


............................................................................


Jag som skriver ned vår släkthistoria är storasyster och heter Karin Malmsten, född Hermansson,

(1955).

Jag gifte mig den 24 maj 1986 med Bo Malmsten, Värnamo.

Vi har två barn.

Ewa och Ida.


Bo har också dottern Sara, gift med Mattias.

De har två barn. 


Pingstafton 23 maj 1953 - bröllop

Sigrid och Herbert firar diamantbröllop den 23 maj 2013 på Rosendal Gnosjö.

DiamantbröllopSigrid Herbert

Pappas begravningsgudstjänst var i Saronkyrkan, Marås den 15 november 2013.

Kistan var smyckad med gran från hans egen skog.

I hjärtat av mossa fanns åtta rosor, ett för varje barnbarn.

Sånger sjöngs av syskonbarnen Eva-Britt, Inglis samt hennes make Karl-Åke.

Ett gästfritt hem


Jag växte upp i ett gästfritt hem där det var självklart att alla som kom förbi skulle få kaffe med dopp.


Otaliga är bjudningarna genom åren. Inte minst släktkalasen. Oftast dukades fram i köket och då gick äldst och damerna först, följda av herrarna och sist barnen. Vi satt sen i "storarummet".


Det var självklart med fest ofta och gärna. Mamma var ju utbildad i matlagning och en riktig "matmorsa".


Även gästrummet är använt mycket. Här har många bott.

Inte minst predikanteroch evangelister när det gick på predikotur.


Självklart även amerikanska släkten genom åren. Läs mer.

Åkte gärna till fjällen


Det blev många resor till fjällen.

Både till Norge och norra Sverige.

Ibland i egna bilen och ibland på bussresor.

1993.

På bussresa till Hållandsgården i Jämtland

Sylarna 1993. 

Herberts bilintresse


Farfar Herman var en av de första i Gnosjö som hade bil. Han köpte en Ford. Vi vet inte om det var en A eller en T-Ford. Pappa berättar hur han fick sitta bredvid sin pappa och köra bil redan i 12-13 årsåldern. Det var ju inte så många bilar på vägarna...


Han tog körkort så fort han fyllde 18. Svågern Thure följde med och sen körde pappa till uppkörningen och körde hem. Året var 1935.


Herbert hade en Harley Davidson motorycykel på 1940-talet.

När han träffade mamma Sigrid 1948 så byggde han själv en sidovagn till henne, som de åkte i.

Så småningom bytte han den mot en Skoda Cabriolet.


Den byttes mot en Citroën.

När jag gick på lågstadiet så tyckte jag det var pinsamt att han kom i den gamla bilen. Nu skulle jag gärna velat ha den. Den stod i många år som skrotbil hemma i skogen, men såldes sen till någon som var intresserad av gamla bilar. Då var den svårt upprostad. Vi hade lekt i den länge då.


Pappa var intresserad av "udda" bilmärken. 

Så efter Citroënen kom en Skoda Combi. Den var så ovanlig så jag såg bara en till sån under alla år vi hade den. När vi var på semester i Dalarna 1963? så vet jag att det kom en likadan, fast vit, vår var ljusgul. Så där stod vi i en vägkorsning och de båda bilarna tutade på varandra när de möttes - just för att de var så ovanliga.


Efter Skodan kom en grön Triumph.

Efter Triumph kom en vinröd Peugout. Det var den som fanns när jag tog körkort 1973,


Pappa var duktig på att meka.

Byggde barnsoffa till kofferten.

Han reparerade mycket själv. Ett exempel på hans klurighet är att han till Skodan också svetsade ihop en liten minisoffa av rör och klädde med skumgummi och tyg. Den var bekväm. Detta var långt före bilbältenas tid.


Att den var bekväm vet jag för att Arnold och jag satt obältade i den i kofferten och åkte baklänges. Vi hade fin utsikt genom bakrutan.

Då kunde både farmor och mormor följa med och sitta i baksätet, när vi satt i kofferten.


Och säkerhetsbälte fanns bara i framsätet och var ett enkelt. Inte ens i närheten av ett trepunktsbälte.


Jag minns också att barnbilstolarna var mycket smidiga. Den var som en liten "korg" där Arnold sattes i, hade ratt och två hål för fötterna. Sen var det som två lite större krokar som hängdes över ryggstödet i baksätet. Där hade Arnold bra utsikt och kunde leka bil medan vi åkte.